Ni måste skriva ut namnen, Liljevalchs!!!

Hemslöjden fyller 100 år i år. Det har väl knappast undgått någon?
Men vem är det egentligen som fyller år? Är det hemslöjdarna? För dom såg man knappast röken av på Liljevalchs utställning ”Hemslöjd” som öppnade med pompa och ståt den 6 juni. I inget av de fullproppade utställningsrummen var de som gjort föremålen namngivna, med undantag för Löv-rummen, där den besökare som tagit med sig förstoringsglas eller lupp kunde hitta ett litet, litet namn längst inne vid stammen.

Varför? Kan man fråga sig. Är detta en slump? Var det så att utställningssamordnarna helt enkelt inte hann skriva skyltar med alla namn? Eller ville konsthallen tjäna pengar på att sälja utställningshäften?

Ponera att utställningen var en Opera. Trollflöjten av Wolfgang Amadeus Mozart. Då skulle man aldrig komma på tanken att ”glömma bort” att tala om att det är Mozart man spelar. Eller säga att ”Ja, alltså det är Mozart som skrivit, men det är mindre relevant, det viktiga är att det här är musik”.

Nej, så gör man inte och Mozarts namn har därför levt kvar till våra dagar, tillsammans med hans musik. Kompositörer har genom århundraderna haft honom att se upp till och jag tror att  det har stärkt den klassiska musiken. Inom hemslöjden tjatar man om Lilli Zickerman, hemslöjdens grundare eftersom hon inventerade en himlarns massa slöjd. Men när pratas det om slöjdarna själva?

Nej, hemslöjdade föremål ska liksom vara anonyma. Det gör mig irriterad.

Jag tror att en direkt förutsättning för att slöjdens ska överleva i 100 år till är att det går att tjäna pengar på att vara duktig på slöjd. Idag räcker det inte med att kunna göra fina saker, för det kan kineserna också. Faktiskt bättre än vi många gånger. Nej, vi måste bli bättre på att sälja slöjd och det genom att sälja konceptet slöjd och oss själva som slöjdare. Det finns en anledning till att Espresso House kan sälja en kopp kaffe (inköpspris 1 krona) för 35 spänn. Dom kallar den mocialatte och man får den i en pappmugg med lock som man kan ta med sig. Köper man kaffet blir man en latte-person. Espresso House är bra på att sälja koncept. Det måste vi också bli.

Ett steg i den riktningen vore att ge slöjdarna credden för det dom har gjort.

Ett namn bakom ett föremål är förutom väldigt trevligt, en försäkran om att föremålen man köper är av en viss kvalitet. För mig som betraktare gör ett namn bakom föremålet att det får ett högre affektionsvärde. Det hade helt enkelt varit roligare att gå på utställningen om jag vetat att vissa av föremålen var gjorda av kompisar till mig eller folk jag känner till. Istället för att kunna tänka ”oj, vad Emil har utvecklats!” eller ”gud så roligt att Helena har använt sitt formspråk sådär” kunde jag nu bara tänka ”den var fin”. Trist!

/Sara Degerfält

Helt fantastisk slöjd gjord av anonyma slöjdare, alt. maskiner.