Sammanhang

När jag, Elin och Sara pratat om vad en Slöjdsynd egentligen är har vi återkommit flera gånger till att något som för någon är helt rätt samtidigt kan vara helt fel i ett annat sammanhang.

Första gången jag upptäckte det på riktigt var den gången jag inför mitt första lajv skulle slöjda något som i lajvet skulle användas som bröllopsgåva i min karaktärs förestående bröllop. Då köpte jag köpte ett vitt ullgarn, eftersom jag hade förstått att naturmaterial var att föredra i sammanhanget, och virkade därefter under en hel del möda en stor sjal som verkligen blev hur fin och vacker som helst. I lajvet behövde vi sedan aldrig använda sjalen eftersom min karaktär såg till att bröllopet av olika anledningar inte gick av stapeln, men när jag samma år åkte på mitt livs första medeltidsvecka på Gotland förstod jag snart att virkning var långt ifrån rätt, det var inte HK (Historiskt Korrekt).

Så, min stora, fina yllesjal var helt fel i det sammanhanget, men helt rätt utifrån ett slöjdperspektiv.

Jag lärde mig istället att nålbinda, och använde min sjal till vardags där den ofta blev positivt uppmärksammad. Men den blev också en påminnelse om hur naiv och okunnig jag varit när jag åkte på det där första lajvet. Nu för tiden är jag ändå relativt kunnig i var som är HK och vad som inte är det men den där känslan av att ha fattat fel hänger ändå kvar.

Vore det inte underbart med ett sammanhang där allt är tillåtet?

/Malin

Åsele-vanten, en unik teknik?

Ofta när någon frågar mig vad för sorts teknik jag nålbinder med så menar de att det finns ett begränsat antal tekniker att välja på, namngivna efter ett bevarat exemplar någonstans. Då har jag lite svårt att svara på frågan, eftersom min nålbindningsteknik oftast är något jag själv hittat på.

Den här sommaren har jag gått en sommarkurs i arkeologi och vid en exceptionellt regnig och lerig dag beslöt våra grävledare att vi skulle få ägna några timmar åt att gå på museum istället. Falbygdens museum i Falköping besöktes och där har de en kopia av Åsle-vanten som är en nålbunden vanten som hittats inte långt från Falköping. I texten bredvid kopian beskrivs nålbindingstekniken som unik i sitt slag vilket jag inte riktigt håller med om.

Eller, säg såhär, alla nålbindningstekniker är för mig unika eftersom varje person som lär sig nålbindning kan hitta på sin egen unika teknik. När Elin lärde sig nålbindning blev hon först irriterad och la ner alltihop i fyra månader och när hon sedan tog upp det igen och nålband som ett rinnande vatten visade det sig att hon inte alls gjorde som läraren hade visat.

Min poäng är att, åsele-vanten må vara ett unikt arkeologiskt fynd, men tekniken kan vem som helst hitta på.

En annan oerhört syndig sak jag gjorde kontra nålbindning var att mina första nålbundna alster var gjorde i akrylgarn.

/Malin

Är akrylgarn slöjdens motsvarighet till dansbandsveckan i Malung?

Det här med vad som är finkultur och fulkultur. Sådär; är det verkligen finare att gå på kungliga operan än att gå på dansbandsveckan i Malung?

 

 

 

 

 

 

Kul å tänkta på vad det betyder i slöjdsammanhang?

Jag tänker akrylgarn.

Vad tänker ni?

Som en sönderavlad hund

Annika Ekdahl, textilkonstnär och forskare på institutionen för kulturvård, gick igång en gång i våras när jag berättade om slöjdsynderprojektet.

Normer och regler om hur slöjd ska se ut eller ska vara. Det där känner jag igen!

Hon berättade om gobelänger, som hon håller på mer och att det finns grupper typ klubbar i södra Europa som arbetar med gammal gobelängteknik med syftet att bevara och föra tekniken vidare. Tanken är självklart god men resultatet blir en likriktning. Man väver gobelänger på ett visst vis, och man tycker att de gamla gobelängerna är så fina att man aldrig riktigt utvecklar tekniken.

Det är som en hundras som sönderavlas, man lägger så stor fokus på att bevara de bra och fina kvaliteterna hos en hund att man missar det som gör hunden till en hund. Det som inte är perfekt, dens unikhet.

Och som vissa folkdräkter. De ska se ut på ett särskilt vis, som bestämdes vid en särskild tidpunkt. Borta är mångfalden och utvecklingen. Det blir en tradition som bevaras, men inte lever. Den som bryter mot traditionen och kör sitt eget race syndar  och blir snabbt och diskret tillsagd av DRÄPO – dräktpolisen.

Typiskt trist.

Förboka din kalender!

Från och med nu kan man förboka sin Slöjdsynderkalender 2013 under fliken ”beställ kalender” ovan. Släpp- och förbokningspris är 150kronor och därefter kommer den kosta 200. Fett värt att beställa nu med andra ord! 

Folktro och slöjdsynder.

Vi fick en kommentar från Stefan apropå det förra inlägget om Smidessynder.

Tydligen sägs det att ”Fan tar alltid en kallsmed” vilket passar mycket bra med tanke på hur vi valt att gestalta smide i årets kalender. Nog sagt om det!

Det här med folktro och skrock när det gäller slöjd är väldigt intressant, för ofta ligger det ju nått i det som det skrockas om. Det är typiskt ovärt att smida kallt järn. Man måste slå så hårt.

Stefan skriver också: Direkt efter det (kallsmide) på listan kommer nog synden att glömma nått på städet när man släcker härden och tar kväll. Enligt folktro så blir vättarna ilskna och förbannar städer om det ligger verktyg i vägen på städet när de ska till att smida under natten.

Detta minns jag vagt från tiden på Sätergläntan, att det var någon smed som var sådär paniskt rädd att lämna hammaren på städet… Ja, gisses…

När det gäller vävskrock vet jag att det finns hela böcker som behandlar ämnet men har aldrig kommit över någon själv. Däremot så tror jag mig minnas en regel om att man första dagen man väver måste ha vävt så långt att man kommit över både knä och bröstbom, men kommer inte ihåg vad för fruktansvärt som skulle inträffa annars. Däremot förstår jag det – väven brutalt mycket mer stabil när man kommit en bit.

Vår klasskompis Malin (T) är proffs på det här och droppar vävskrock till höger och vänster. En gång minns jag att hon berättade att havande kvinnor inte får vara i rummet när en väv klipps ner, detta sägs betyda otur inför nedkomsten.

Vad för slöjdskrock känner ni till? Åh, det är så skoj när ni kommenterar!

Smide!

Imorgon åker vi på en liten turné ut på landet för att utforska smidessynder!

Vad är det man INTE får göra när man smider?

Efter en intensiv tvådagarsintroduktion i smide i våras kan vi konstatera att en sak som man absolut inte ska göra när man smider är att låta metallen bli tomtebloss. Då blir det inte kul. Eller jo, det blir festligt en liten stund men sen måste man ta en ny bit.

Jag och Elin var kanske inte några smidesgenier men Malin däremot – en riktig liten naturbegåvning. Gisses så hon fick till det.

Hur ska en smed vara? Min fördoms-smed: en kort, Gimli-liknande typ med stort skägg och en arm som är större än den andra. Han (för givetvis är det alltid en han) är alltid smutsig och smider bara tunga fula saker.

Har ni några exempel på smeder som är som en smed ska vara? Eller kanske tvärtemot? Vilken är den syndigaste smides-synden?

Dela med er!

Vävsynder.

Trots att det inte märks här är arbetet med den nya kalendern i full gång! Igår gjorde jag ett litet besök i Göteborgs hemslöjdsförenings vävstugan på Mölndalsvägen för att ta reda på vilka slöjdsynder man kan råka begå där.

Mina kära vänner Inger och Margareta var genast med på galoppen. De hade själva råkat ut för pekpinnar och råkat bryta mot oskrivna regler. Vad är inte OK att göra i vävstugan?

– Slarva med kanterna!

En självklar vävsynd. Sen spelar det ingen roll om man väver ett tyg till en kudde eller till att sy kläder av där kanterna ändå inte syns. Blir det fult man är man en latis. Så är det bara.

Sen syr man ju inte i sina vävda alster på maskin. Det gör man bara inte! (eller…) Nej, väver man för hand fållar man för hand.

Jag frågar om de känner till att man inom hemslöjden inte brukar tycka att det är okej att väva trasmattor i kypert. Varför då? Ja, det stämmer ju! På bohusslöjd fanns bara tuskafsmattor! Märkligt… Men det är väl för att det ska vara som det var i gammalt. Och då vävde man trasmattor i tuskaft, och då ska det vara så.

Med det lilla besöket i vävstugan kan jag konstatera att slöjdsynder finns där, och många av dem! Självklart kommer detta även att gestaltas i kalendern!

/Sara