Vi fick en kommentar från Stefan apropå det förra inlägget om Smidessynder.
Tydligen sägs det att ”Fan tar alltid en kallsmed” vilket passar mycket bra med tanke på hur vi valt att gestalta smide i årets kalender. Nog sagt om det!
Det här med folktro och skrock när det gäller slöjd är väldigt intressant, för ofta ligger det ju nått i det som det skrockas om. Det är typiskt ovärt att smida kallt järn. Man måste slå så hårt.
Stefan skriver också: Direkt efter det (kallsmide) på listan kommer nog synden att glömma nått på städet när man släcker härden och tar kväll. Enligt folktro så blir vättarna ilskna och förbannar städer om det ligger verktyg i vägen på städet när de ska till att smida under natten.
Detta minns jag vagt från tiden på Sätergläntan, att det var någon smed som var sådär paniskt rädd att lämna hammaren på städet… Ja, gisses…
När det gäller vävskrock vet jag att det finns hela böcker som behandlar ämnet men har aldrig kommit över någon själv. Däremot så tror jag mig minnas en regel om att man första dagen man väver måste ha vävt så långt att man kommit över både knä och bröstbom, men kommer inte ihåg vad för fruktansvärt som skulle inträffa annars. Däremot förstår jag det – väven brutalt mycket mer stabil när man kommit en bit.
Vår klasskompis Malin (T) är proffs på det här och droppar vävskrock till höger och vänster. En gång minns jag att hon berättade att havande kvinnor inte får vara i rummet när en väv klipps ner, detta sägs betyda otur inför nedkomsten.
Vad för slöjdskrock känner ni till? Åh, det är så skoj när ni kommenterar!
Slöjdhyfs 2017 